Idag delar vår duktiga säljare Elisabeth i Birsta, Sundsvall med sig utav sina gobitar från vårens nyheter!Ilove_822_elisabeth_v16

1.Ellinora jaquardbyxa
Jättesnygg benvit jaquardmönstrad byxa
i en skön blandning av bomull och elastan.
Bra passform och super skön att ha på sig.

2.Ingela tunika
En helt sprillans ny tunika som jag bara älskar!

3.Campina väska
Riktig favoritväska i kraftigt men mjukt skinn,
får det lilla extra med den oljade ytan.

4.Splitt mockajacka
Moccajacka med en härlig brunbeige färg
som passar perfekt till våren och sommaren.

5.Ruby linne
Som så många andra säger så kan jag inte
vara utan dom. Perfekta att ha under alla
typer av tunikor och blusar för ett fint fall
tack vara den glatta kvalitén.

 

 

Förra veckan var det VIP-dagar i våra butiker!

Här är lite bilder från IN:Gallerian i Sundsvall. De bjöd på hemgjorda praliner, alkoholfritt bubbel och under dagen fick de kunder som handlade en lott med chans att vinna ett paket med fint JOY-innehåll. Butiken gästades av frisören JESS som stylade håret på de kunder som ville o resultatet blev super! Linda från Magic underwear var också på plats i butiken och presenterade deras sortiment, som vi även säljer i några utav våra butiker.

Det var en superdag hälsar tjejerna i Sundsvall!

 

Helena_banner

Helena ger oss en tillbakablick på resan till Sydafrika och kåkstaden Langa.

Det har varit en mycket speciell resa, en resa som alltid kommer att ha en stor plats i mitt minne. Jag känner mig hedrad att besöka ett så fantastisk land med så många intryck och utmaningar på samma gång. Vi visste att det skulle bli upplevelserikt men även att det skulle finnas utmaningar på vägen. Nu i efterhand är vi i gruppen som en liten familj och vänner för livet.

Att se kontraster var något som man lätt kunde urskilja. Det började redan när flygplanet sjönk i höjd över Kapstaden. Antingen fanns det stora fina hus med pooler eller kåkstäder.

Jag är otroligt tacksam att vi fick åka till kåkstaden Langa där Project Playground är verksamma och att få vara med om alla fantastiska möten. Bland annat var det personal som är eldsjälar för kåkstadens barn och ungdomar.
Vi fick se och följa deras arbete med att stärka individerna, att ge de intressen, en tro på framtiden och en vision om att nå långt i livet.

Vi medlemmar i Ung Cancer gjorde i ordning en container till ett terapirum, ett rum som känns väldigt värdefullt med en otrolig viktig funktion. Hazel, fritidcentrets kurator, kommer att ha detta rum som arbetsplats i mötet med barnen och ungdomarna på centret. Rummet kommer också att fungera som en plats där man kan få vara ifred från allt annat, egen tid. Vilket är ovanligt för de som bor i Langa. Man bor så många personer på liten yta och man delar även på allt, så att vara ifred med sig själv och sina tankar förekommer väldigt sällan eller aldrig. Många har också tragiska trauman i bagaget att bearbeta. Trots att de bor och lever i fattigdom så är de vi mött väldigt glada och vänliga, men jag kan tänka mig att många har mycket annat inombords. Man blir väldig medveten om hur bra vi har det, när vi fått ta del av deras värld.

Ung Cancer tillsammans med Project Playground på plats i Langa.

På Project Playground ställdes även vi för utmaningar, så som att spela trumma framför alla, att berätta våra cancer-historier med mera. Vi har gråtit, skrattat, tänkt och svettas i workshops och i fixandet med terapirummet. Jag tar med mig många minnen och vänskapsband från denna plats och hoppas jag kan återvända hit i framtiden.

Från detta till att få tid till reflektion när vi åkte vidare till Safari-området. Att inte höra annat än vindens sus och se gröna dalar så långt ögat når. Att uppleva tidig morgon med soluppgång och sena kvällar med solnedgång. Att få se vilda djuren i dess naturliga miljö så som giraffer, zebror, antiloper, lejon, noshörningar och elefanter. Jag kände mig så liten på denna jord när vi möter en gammal elefant och samtidigt från ett annat håll få se en några månader gammal elefantunge skutta fram. Att ligga i gräset och titta upp på den klaraste stjärnhimlen och veta att alla jag någonsin mött har samma himmel ovanför sig. Här sjunker alla intryck, lärdomar och minnen in från resans start. Tankarna om vad jag varit med om. Jag kan inte beskriva med ord hur tacksam jag är för denna resa och hur mycket jag lärt mig om livet och mig själv på dessa dagar.

Skärmavbild 2014-03-20 kl. 16.59.09Jag skrev dagbok varje dag, detta var mitt sista och ett av de mest känslosamma.

”Vi åker hem. 19/3-14
Hemfärd, att sitta på planet och se solen gå ner när vi landar i Johannesburg. Bredvid mig sitter Anna och sover, hon känns som min egen syster. För två veckor sen kände vi inte varandra, nu betyder hon väldigt mycket för mig. Vi har delat rum under resan och många andra stunder.
Idag är en sådan där dag då min känslokanal är öppen, jag låter känslorna och tårarna komma. Nu när jag sitter i flygplanet och tänker på hur resan varit så har jag i skrivandets stund redan gråtit två gånger och varit nära på att fälla ännu fler tårar, både av lycka och sorg.

Jag vill inte att resan ska vara slut, men på ett sätt är resan inte slut, samtidigt har den öppnat upp nya vägar. Mentorskapsprogramet fortsätter. Men det känns så konstigt att gå tillbaka till vardagen nu. Jag är rent ut sagt rädd för hur det ska gå. Det har hänt så mycket under dessa dagar att jag ens inte kan beskriva det med ord. Sista kvällen innan hemresan diskuterade vi i gruppen om hur det har varit under resan. Vi skulle även berätta vad vi tar med oss att fortsätta jobba med. Jag ska jobba med att acceptera mig och mina känslor så som jag är. Jag ska försöka hitta balans i vardagen så jag orkar och räcker till genom dagarna. Men hur ska jag gör det? jag är rädd. Tårarna är som en klump i bröstet och de kan när som helst börja spruta.
Jag vill fortsätta vara sann mot mig själv och verkligen tillåta mig att känna känslor. Att stanna upp och verkligen känna vad som är bäst. Men jag är så rädd att falla in i mina gamla hjulspår igen och köra på och sen inte orka för att sedan återigen falla och falla så som så många gånger som jag gjort tidigare och känna att jag inte orkar med livet. Helt enkelt rädd för att fastna i en ständig nedåtgången spiral. ”Att vara en duktig flicka och glömma mig själv och mina behov. Nu faller fler tårar samtidigt som solen långsamt går ner bortom molnen och planet går in för sitt första stopp. Resan hem till Sverige fortsätter via Istanbul. Men vad händer nu?”

/Helena

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 55 andra följare